Vad gjorde vi på onsdagsträningen?

Jo, vi red fram precis som vanligt. Uppgiften är att rida med flera växlar, inte sätta en växel och sen köra på den. Allt för många ryttare gör så. Det blir som längdåkningsspår efter bakben som aldrig jobbar!! Nä, här var det drag på långsidor, kortsidor, volter, undan för skänkel, övergång och igångsättning igen... Det måste hända nåt! Det är nämligen det tråkigaste jag vet när man sitter och tittar på ryttare som sågar i munnen och bara bryr sig om formen utan att ha igång bakkärran där motorn sitter för fem öre.

På långsidan hade vi tre plankor och uppgiften var att rida på jämna galoppsprång mellan dem. Inte först fyra och sen fem - avståndet var exakt detsamma dem emellan! Här fick ryttarna bevisa om de kunde hålla hästarna ifrån plankan eller om de fick rusa på utan koll. Dessutom var plankorna låga så det var uppgjort för slarv. Men alla fick till det och godkänt resultat. Senare skall man dessutom kunna höja ribban och med det menar jag att variera svårighetsgraden genom att lägga in färre OCH fler språng. Man ska helt enkelt kunna anpassa sig och sin ridning med olika växlar.

Efter det travade vi ett helt gäng bommar och sen in i en serie bestående av kryss, räcke, bom, räcke och sen innan kortsidan bryta av sin häst och göra en fin hörnpassering. Handen skulle vara helt borta genom hela serien. Och så rakt på hindren...

Nästa övning var avstånd. Att rida en linje, rakt eller böjt spår, och känna, veta, kunna lägga hästen exakt. Kan man inte det, blir varje linje NY fast det är i stort sett det en bana innehåller - hinder som står i relation till varandra! Det ska inte behöva bli en NYHET så fort man möter sex språng på böjd linje mellan två hinder och man kommer på sex och ett halvt eller fem och ett halvt. Rätt ska va rätt! Om en häst gång på gång kommer fel, är det ryttarens avståndsbedömning som behöver tränas på. Ingen häst kan rädda sig upprepade gånger. De ställer upp till olika grad, en del är förlåtande och en del lämnar in avskedsansökan!